Stark i allmänhet

systeryster gav mig en idé på ett blogginlägg. hon hade tänkt skriva om det men hon är så seg så nu skriver jag istället. (sorry anna, men du får oxå skriva ett inlägg om detta)

på Pelles i edsbyn (alltså sibylla) så finns det en tjej som jobbar effektivare än alla jag träffat på. hon är alltid trevlig och man blir så glad när man ser att det är hon som står i kassan när man kommer. vi är typ stammisar där så man vet vilka som är snabba och vilka som är struliga och sega. anna och jag har flera gånger pratat om den här tjejen och berömt henne när vi kommit hem. men vi har aldrig sagt något uppmuntrande till henne. förrän i förrgår.

det var stressigt men hon jobbade på lika snabbt och effektivt som vanligt. anna och jag började helt plötsligt tala om för henne vad vi tänkte om henne, att vi blir så glad när hon står i kassan. hon berättade att hon hade varit där i nästan 12 timmar och jag hoppas att vår uppmuntran gav henne energi att orka resten av dagen.

varför är man så dålig på att uppmuntra? varför säger men inte sina snälla tankar oftare? varför känns det som att elaka tankar kommer ut oftare? nä nu uppmanar jag alla som läser att säga det snälla ni tänker och hålla det dumma för dig själv... det mår alla bättre av!