Stark i allmänhet

Den här sommaren har jag sprungit som aldrig förr. Tror inte att jag nånsin har haft en bättre träningssommar än denna. Jag var inbokad på att springa 3 lopp och igår (lördag) så skulle det sista loppet ske, tjejmilen. Jag hade laddat upp bra, helgen innan sprang jag milen på under en timme (59.52) för första gången i år. Mitt mål var att komma under milen på en timme även på tjejmilen men tyvärr så kom jag inte ens till start…

På fredagen kom Erik hem från jobbet vid 18 tiden och sa att han mådde dåligt och efter ett tag fick vi tydliga bevis på att det var magsjuka. Jag hoppades att jag skulle klara mig, jag brukar klara mig från magsjuka. Packade min väska och gick och la mig i god tid för att åka till stockholm tidigt på lördagen. Vaknade kl 01.30 och sedan var jag vaken till 05.30. Fy katten för magsjuka. Vidriga sjukdom. Jag var helt slut efter en vakennatt och det gick bara inte tänka sig att jag skulle sätta mig på någon buss kl 07.00 (min kropp klarade det inte och självklart ville jag inte smitta någon annan).

Det som var mest tråkigt var ju att jag mitt i natten var tvungen att skicka ett sms till syrran och ställa in vår resa. Hon övervägde att åka själv men det är ju inte kul, sånt där ska upplevas tillsammans med någon annan. Tyckte mest synd om henne att resan blev inställd för hon var ju pigg och laddad. För min egen del fanns det ju inget att göra, mådde dåligt bara av tanken på att springa överhuvudtaget. När jag är sjuk glömmer jag så lätt hur det är att vara frisk och det kändes som att jag aldrig nånsin skulle kunna springa igen. Nu har det gått ett dygn och jag känner att livet har återvänt, tror jag kan träna i veckan igen. Men tjejmilen får ju bli om ett år då. Som syrran skrev när vi smsade på natten, tänk vad bra tränade vi kommer vara när vi börjar ladda för nästa års tjejmil redan innan årets lopp ens har varit.

Det blev en otroligt tråkig helg, för att vila ofrivilligt är ingen höjdare. Vi hade hela helgen inbokad med roliga saker men istället är vi fast i hemmet i karatän i 48 timmar.

Så nu blir det en film.